Nessie och Jake - Kapitel 29
2011-04-05 22:59:25 / Nessie och Jake

Johanna och Madeleine hade nu varit ute i snart en timme, men jag var inte orolig, de tog bara igen lite av den tid de förlorat tillsammans. Det var något dem behövde båda två.

”Så älskling, hur länge tror du att dem blir borta?” frågade Jake och la en arm om mig där vi satt i soffan. Joe stod fortfarande och pratade med pappa om något jag inte direkt brydde mig om.

”Jag vet inte. Dem behöver tid. Jag klandrar dem inte.” svarade jag och log mot honom. Han besvarade mitt leende och kysste mig sedan på kinden. Sedan reste han sig upp och jag granskade honom oförstående. Han verkade ha sett min blick för han log snabbt mot mig.

”Jag måste prata lite med Esme bara, jag kommer snart.” förklarade han och försvann ut i köket. Jag funderade på om jag skulle följa efter men Emmett gjorde det valet åt mig genom att komma och sätta sig bredvid mig.

”Jag är stolt över dig lillan! Jag tror du har läkt Johannas hjärta lite genom att göra det här för henne!” sa han och gav mig en av sina speciella björnkramar. Jag kramade honom glatt tillbaka innan jag vände blicken mot dörren som öppnades. In kom först Johanna och sedan Madeleine. Båda med ett brett leende på läpparna. Johanna sprang fram till mig och gav mig en hård kram.

”Du är bäst Nessie!” viskade hon till mig och jag skrattade mjukt medan jag kramade henne tillbaka.

”Du har sagt det sötnos, och jag gjorde inte särskilt mycket. Jag bara planerade lite.” påpekade jag när hon avslutade kramen. Hon fnös lite innan hon log glatt. Det var skönt att se henne le, det var inte så ofta det hände.

”Så, vad säger ni om att grilla lite? Jag har en känsla av att vi snart får besök av några hungriga byrackor.” utbrast Alice plötsligt och flinad emot mig. Jag förstod precis vad hon syftade på, resten av dagen hade försvunnit i ett nafs. Nog för att hon lärt sig att se förbi mig och Jake, men hon kunde omöjligt hålla reda på alla andra vargar som kom och gick emellanåt. Det var ju inte precis ofta alla kom dit för att käka. Visst hände det, men som sagt, det var inte särskilt ofta.



Jag vet att det här blev kort, men ett längre kapitel kommer snart :)

Kommentera om vad ni tyckte! :)

A Hell of a Day!
2011-03-16 20:35:15 / Dikter

All my misstakes,
every single one of them,
you count gladly!


But what happens,
when you think,
of what you have done now!


I really hope you understand,
that you might be the reason,
for me giving up!


You might be the reason,
for me to quite school,
and ending our friendship!


I thought you cared about me,
but it seems like I was wrong,
deeply wrong!


Congratulations!
You are the reason,
for making this,


A Hell of a Day!


Can you answer my questions?
2011-03-16 20:33:03 / Dikter

Now afterwards,
I do not know what to say!


You claim that I hurted you,
but why can you not believe my words?


I told you that I made a misstake,
why can you forgive everyone, except me?


Why am I so different in your world?
Is it just because I am not like everyone else?


And if you love me, and care about me,
how does it come that you made everything worse?


Vad jag än gör!
2011-03-16 20:30:54 / Dikter

Vad jag än gör,
gör jag dig illa!


Vad jag än säger,
blir du arg!


Även om det är ett skämt,
gör du en stor sak av det!


Nu är allting försent,
och du hatar mig mer än någonsin!


No Matter What
2011-03-16 20:29:02 / Dikter

It does not matter what I say or what I do,
no matter what, I always end up hurting you!


Nessie och Jake - Kapitel 28
2011-02-25 22:59:46 / Nessie och Jake

”För ett par dagar sedan så berättade du om din syster, Madeleine, och allt det där, kommer du ihåg det?” började jag lugnt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle förklara allting men jag skulle göra såsom Madeleine sa, improvisera, det var vad jag i princip var bäst på. Det slutade alltid med att jag gjorde det vare sig jag planerat något eller inte. Det var bara så jag var.

”Ja, vad är det med det?” frågade hon tyst. Jag log snabbt mot henne innan jag fortsatte.

”Du berättade att hon bara försvann en dag och att du inte har någon aning om vart. Du berättade även att du nästan visste att hon inte fanns längre.” hon stirrade lite på mig och jag kunde se hur hennes ögon började glänsa.

”Nessie, varför tar du upp det här igen? Ja, det stämmer att det är vad jag sagt och såsom jag känner. Det har inte förändrats. Du har superbra minne så varför frågar du om det?” frågade hon och jag kunde se smärtan i hennes ansikte. En tår rann nu nerför hennes och jag kände mig så elak. Jag viskade ett nu och bakdörren öppnades försiktigt och sedan kom Madeleine och Joe in i vardagsrummet.

”För att jag aldrig försvann, Johanna!” sa Madeleine försiktigt från dörröppningen. Johanna hoppade till, hon verkade inte ha insett att någon kommit in. Jag granskade hennes ansikte medan hon tittade på Madeleine. I början såg hon oförstående ut, sedan såg hon rädd ut men till slut tog känslan jag väntat på över hennes ansikte. Hon kastade sig upp ur soffan och slängde sig i armarna på sin syster. Jag kunde inte göra annat än att le och jag insåg först nu hur lika de var till utseendet. De flesta vampyrer blev ju vackrare när de förvandlats men jag hade sett bilder på Madeleine och hon hade inte förändrats ett dugg, om man bortser från ögonen och hudfärgen. Carlisle trodde det var hennes egenskap, att visa naturlig skönhet. Jag brydde mig inte särskilt mycket om det där med skönhet, jag antog att man fick en helt annan syn på saken när man bodde ihop med vampyrer.

”Nessie? Hur hittade du henne? Hur visste du?” hörde jag Johanna utbrista och det drog mig tillbaka till verkligheten igen. Jag log försiktigt mot henne och klappade på den tomma platsen bredvid mig. Jag makade mig lite åt sidan så att både hon och Madeleine skulle få plats. Joe stod bredvid pappa och de pratade tyst om något, jag brydde mig inte riktigt. Johanna satte sig bredvid mig och Madeleine var inte långt efter. Hon såg på mig med spänd blick.

”Jag är ledsen över att jag inte sagt någonting till dig innan, men Madeleine är en av mina bästa vänner. Hon har under alla dessa år bott hos Denali klanen, du vet den som jag berättade om? Tanya hittade henne den där dagen då hon var på väg att dö och ja…” började jag men avbröt mig själv. Jag log hastigt mot Madeleine och hon nickade mot mig.

”Vet ni? Jag tror att det är bättre om ni pratar själva! NI har nog en hel del att ta igen skulle jag tro. Ta den tiden ni behöver, några ur flocken kommer hit sen bara men ja, ni vet ju vilka de flesta är.” babblade jag på och i ögonvrån såg jag hur mamma Rose suckade.

”Vad säger du Johanna? Vill du följa med mig ut och gå en sväng? Jag har supermycket att berätta för dig!” frågade Madeleine och jag såg hur Johanna sken upp. De reste sig upp och gick hand i hand till dörren. Innan de gick ut vände sig Johanna mot mig. Jag granskade henne förvånat, det var svårt att läsa hennes ansiktsuttryck nu när hon grät. Jag visste liksom inte om hon grät för att hon var arg, eller rädd, eller förvirrad eller glad. Innan jag visste ordet av det hade hon släppt Maddies hand och kastade sig fram mot mig och gav mig en stor kram.

”Tack Nessie! Du är bäst!” viskade hon till mig och jag kramade henne tillbaka.



Så vad tycker ni? Jag vet att jag lovade de flesta en ny del redan då del 27 kom ut, men jaa, jag fastnade lite men nu är jag back on track ;) Ska snart börja skriva på nästa kapitel ;)


Anyway, jag vore väldigt tacksam om ni kommenterar, här på bloggen tack! Det är så mycket roligare att läsa här än att behöva hoppa in på bdb hela tiden för att kolla!


Aja, hoppas ni gillade det ;)


Puss Madde

Nessie och Jake - Kapitel 27
2011-02-21 15:06:00 / Nessie och Jake

Jag vaknade med den lysande solen i ansiktet. När vi hade kommit hem till stugan kvällen innan hade det inte gått lång tid innan Jake somnat och jag somnade några sekunder efter honom. Jag sträckte på mig och satte mig sedan upp i sängen. Jake låg på sin sida och andades lugnt. Jag tog tillfället i akt och smög mig in på toaletten för att ta mig en dusch. En befriande känsla spred sig i kroppen då det varma vattnet sköljde över mig. När jag tänkte efter insåg jag att det varit ett bra tag sedan jag duschat men det fanns ju en rättvis förklaring till det. Hur mycket hade det inte hänt under de senaste dagarna?

”Nessie?!? Är du färdig därinne snart?” hörde jag Jakes röst utanför dörren. Eftersom att jag varit klar ganska länge, och bara stått och dragit mig i värmen, stängde jag av duschen och klev ut för att ta den stora, vita handduken.

”Ja jag är klar.” sa jag medan jag lindade in mig i badlakanet och klev ut från toaletten. När jag kom ut från badrummet brast jag i skratt. Jake såg helt och hållet nyvaken ut, håret stod åt alla håll och kanter. Han himlade med ögonen innan han gick in i rummet jag precis kommit ut från. Efter bara någon minut hörde jag hur vattnet började spola i duschen. Jag log fortfarande för mig själv när jag öppnade min reservgarderob i rimmet intill, mitt gamla barnrum. Där hittade jag ett par uppsättningar kläder som jag räddat undan Alice när hon fått för sig att totalrensa allas garderober. Då donerades alla kläder bort och fick hon bestämma så skulle det inte finnas några som helst undantag. Jag hade däremot lyckats övertala henne om att vissa kläder betydde mycket för mig och efter mycket om och men hade hon låtit mig plocka ut det jag ville ha kvar. Jag hade nog aldrig någonsin sett henne så sur och irriterad. Hon var ju liksom van vid att vinna.

Till slut hittade jag var jag letade efter; min lagom långa klänning som skiftade mellan lila och blått beroende på ljuset. Den var specialdesignad för mig. Jag hade fått den när jag fyllt år, året innan, av Alice. Hon visste naturligtvis att jag skulle älska den. Nyanserna var precis rätt och längden var perfekt. Den sträckte sig nästan ner till knäna och var lite ”fluffig”.

”Varför ska du ha den där på dig just idag?” Jake drog mig ur mina funderingar och jag vände mig mot dörröppningen för att titta på honom.

”Vad är det då då?” frågade jag oförstående medan jag granskade honom uppifrån och ner. Han hade ett par vanliga shorts och en vit skjorta på sig. Jag höjde ett ögonbryn när jag såg på honom.

”Kan du inte ha den vita klänningen istället?” frågade han bara och log snett mot mig. Jag funderade på vad det var för fel på just den här klänningen.

”Varför då?” envisades jag. Han fortsatte le mot mig och granskade mig uppifrån och ner, jag stod fortfarande i bara handduken.

”Vi matchar bättre bara.” sa han och ryckte på axlarna. Jag höjde på ett av ögonbrynen och stirrade på honom. Kände jag honom rätt så hade det med någonting helt annat att göra. Jag funderade en stund och sedan suckade jag. Jag tog upp en galge från en låda och hängde upp klänningen på garderobsdörren och letade efter den vita klänningen istället. När jag hittat den tog jag med mig den ut till mammas och pappas sovrum tillsammans med underkläderna jag hittat. När jag var klar granskade jag mig själv i spegeln och Jake nickade gillande.

”Du är lika vacker som alltid!” sa han och kysste mig ömt. Jag kysste honom tillbaka och log mot honom.

”Så, det kanske är dags att ta sig tillbaka till det stora huset, Madeleine och Joe borde komma snart och jag vill vara där och förklara allting!” viskade jag mot hans läppar. Han log brett och tog min hand. Jag greppade efter min mobil för att kolla om jag fått några meddelande men det hade jag inte. Däremot insåg jag att Madeleine hade ringt tre gånger. När jag ringde upp gick det fram två signaler och sedan svarade hon.

”Hej Nessie! Varför har du inte svarat?” frågade hennes välbekanta röst i andra änden. Jag skrattade lite och Jake och jag gick ut ur huset.

”Ledsen, men vi sov. Det blev en lång dag igår och vi kom i säng senare än vad jag hade tänkt mig.” svarade jag och jag kunde svära på att hon log.

”Men vart är ni någonstans?” fortsatte jag medan vi gick. Vi var snart vid floden och skulle snart vara inom hörhåll för min familj i huset.

”Jag ser dig nu. Vi springer ut ur skogen nu. Ses snart. Puss!” svarade hon bara och klickade av. Jag vände mig om precis för att se Madeleine omfamna mig. Man kunde inte annat än skratta. Hon var så otroligt egen av sig, men på ett bra sätt naturligtvis.

”Hej lillasyster!” sa hon medan hon höll mig tätt intill sig. Envist stötte jag bort henne.

”Vi har pratat om det här och det där är inte okej! Vi är som systrar, men vi är fortfarande kompisar!” påpekade jag. Hur många gånger hade jag inte förklarat det för henne. När jag såg hennes ansiktsuttryck började jag skratta.

”Ja, jag får nog jobba lite på det där känner jag!” svarade hon och drog ihop ögonbrynen. Joe och Jake stod och pratade bredvid oss, de var så otroligt tighta.

”Det är lugnt. Men hur ska vi lägga upp det nu då? Jag skulle ju behöva typ introducera allting och så skulle jag tro.” sa jag och funderade en stund. Eftersom att Madeleine nu hade släppt mig såg Joe sin chans och kramade mig.

”Tjena sötnos! Det var inte igår!” sa han och flinade när han släppt mig. Jag log åt hans skämt. Han levde ju i samma dag. Den första och den sista dagen av en hel evighet.

”Nej för er del så var det tidigare idag.” flinade jag men vände mig sedan till Madeleine igen.

”Allting löser sig Nessie! Improvisera, det brukar du vara duktig på och dessutom tror jag att det är det bästa i det här fallet! Men gör det fort! Jag vill träffa min lillasyster igen!” sa hon och såg med ens otroligt upprymd ut. Jag log mot henne och sedan slogs jag av en tanke.

”Hey, ni är medvetna om att hon är mänsklig va? Har ni jagat något?” frågade jag och tittade först på Joe, sedan Madeleine och sedan tillbaka. Madeleine stötte till mig lite.

”Tror du att jag tänker ta död på min egen lillasyster? Vi har båda kontroll över oss så sätt fart nu. Ropa när vi ska komma, vi håller oss utanför huset så du behöver bara viska, på så vis behöver inte hon höra någonting.” svarade hon och jag log mot henne. Nu började jag känna mig upprymd jag också. Jag undrade däremot hur hon skulle reagera. Vi började gå alla fyra och jag förvarnade Alice om att vi var på väg, antagligen visste hon det redan, hon hade lärt sig att se förbi mig och Jake ganska bra. När vi kom fram till huset satt Johanna och spelade schack med Alice, jag förstod inte hur hon vågade!

”Hej Johanna!” sa både jag och Jake i kör. Hon tittade upp och log mot oss. Vi satte oss i soffan och jag vinkade henne till mig.

”Johanna det är lite vi måste prata om och så. Kan du komma och sätta dig här?” frågade jag och lät alvarlig. Hon tittade på mig med skrämd blick och sedan mot Alice som nickade, minst lika allvarlig. Hon Satte sig bredvid mig och sedan kom resten ur min familj in i samma rum för att vara med i samtalet.

”Du behöver inte vara rädd Johanna. Det är bara en sak vi alla måste berätta och sen är det dessutom några du ska få träffa.” påpekade jag och det syntes att det inte lugnade ner henne för fem öre. Jag log lite mot henne men hon besvarade inte det leendet. Jag tyckte synd om henne, men hon hade inte en blekaste om hur glad hon skulle bli. Det här skulle bli otroligt roligt och jag kunde knappt bärga mig, men jag var tvungen att göra det på rätt sätt, ge henne en bra förklaring till allting.



Kommentera här på bloggen vad ni tycker, om ni vill ha mer, något jag ska ändra på eller bara helt allmänt! :) Ser fram emot att läsa era kommentarer!

kram Madde :)

Nessie och Jake - Kapitel 26
2011-01-31 20:59:21 / Nessie och Jake

Medan Jake hämtade en uppsättning kläder på sitt rum, kollade jag lite på tv i deras vardagsrum. Tv-apparaten var inte precis en av de nyaste, men Billy hade vägrat ta emot en platt-tv. Han hade sagt att han själv kunde spara ihop pengar till en om han verkligen ville ha en. Det var verkligen ingenting jag trodde på, han tyckte bara att det var obehagligt att ta emot dyra saker. Jag började fundera på om man på något sätt kunde tvinga på honom en tv, och det var ju faktiskt inte långt kvar tills hans födelsedag var. Då kunde han minsann inte säga nej!

”Vad smider du för planer då Nessie?” hörde jag Jake fråga till vänster om mig. När jag tittade dit för att fråga vad han menade kom jag av mig. Jag granskade honom uppifrån och ner, någon hade visst varit ute och shoppat själv. Han hade beiga piratbyxor och en ljusblå skjorta över ett vitt linne. Linnet var så pass tight så det framhävde hans muskulösa kropp.

”Jag smider inga planer, men det verkar som om du gör det!” sa jag utan att släppa hans kropp med blicken. Jag gick mot honom och sedan runt honom. Han vände sig oförstående mot mig.

”Vad menar du?” skrattade han oförstående. Jag log lite ursäktande mot honom innan jag svarade.

”Det verkar som om du inte riktigt vill att vi ska lämna huset!” svarade jag och log oskyldigt mot honom. Han tittade på mig och sen på sina kläder, sedan tillbaka till mig.

”Vad menar du? Duger det inte? Passar det inte? Vad är det för fel?” frågade han, det lät som om han trodde att kläderna inte såg bra ut. Jag skrattade och kysste honom på munnen. Han besvarade min kyss men var fortfarande osäker i hela kroppen, det kändes. Jag kysste ömt hans hals och han drog mig intill sig.

”Det jag menade var, det duger för mycket och ser alldeles för bra ut! Jag vet inte om jag kan släppa iväg dig bara sådär med de där kläderna på!” svarade jag mot hans hals. Han skrattade och höll mig tätare intill sig. Han vände upp mitt huvud mot sig med pekfingret och kysste mig ömt. En kyss som växte, på ett sådant där skrämmande sätt. Mina händer var sedan innanför det tajta linnet och jag smekte mjukt hans mage.

”Jake? Nessie? Fastnade ni eller?” hörde vi en röst utanför, på gården. Både jag och Jake suckade ljudligt, det var andra gången Seth avbröt oss. Inte långt därefter kom han in genom dörren utan att knacka, som vanligt. Han stannade till och tittade först på mig, sedan på Jake och sedan på mig igen. Vi hade ju inte flyttat på oss och jag stod fortfarande med händerna innanför hans tröja.

”Ehm, kommer jag och typ… ehm… avbryter något eller?” frågade han och skruvade på sig, såsom han gör när han blir obekväm i något. Jake himlade med ögonen och jag började skratta. Vi släppte varandra och jag gick fram till Seth för att putta till honom lite lekfullt.

”Det är ju inte direkt första gången, men det är lugnt ändå!” svarade jag och log mot honom innan jag gick ut genom dörren. Bakom mig hörde jag hur Seth bad om ursäkt till Jake, han trodde verkligen att det var världens undergång för att han avbrutit mig och Jake när vi kelade, jag menar, kom igen! Det finns värre. Jag vände mig om när jag hörde hur Jake morrade bakom mig. Jag var på väg in i huset igen för att kolla vad det var frågan om när jag hörde en dov duns och två skratt. Efter att ha himlat med ögonen började jag också skratta och snart kom de båda pojkarna ut. Seth log lite mot mig och Jake blinkade åt mig.

”Så älskling! Vi har en stor dag framför oss imorgon, jag antar att vi verkligen borde åka hem och sova nu!” sa Jake och höll om mig. Han kysste min panna och ställde sig sedan bredvid mig med armen om min midja. Jag nickade lite sorgset, jag ville inte åka hem ännu, jag ville fortsätta umgås med resten av min familj. Då kom jag på det, det ultimata.

”Hey, Seth! Kan inte alla ni komma till oss imorgon? Johanna ska återförenas med sin syster hon trodde var död men som nu är vampyr!” jag pratade fort men han förstod mig ändå, som vanligt. Han var van med mitt snabba babbel när jag var uppjagad över något.

”Asså, jag ska bort imorgon, men jag kan säga åt alla andra! Jag är ganska säker på att Leah redan snackat med alla så ni kan nog räkna in dem! Men från en sak till en annan, jag har hört att ni snart flyttar in i en ny liten mysig koja! Ni borde verkligen ha en inflyttningsfest eller liknande då! Typ grillparty! Jag kommer definitivt! Det var länge sedan man smakade kött marinerat och tillagat av Esme Cullen! Det är inte varje dag! Edward kanske kan göra lite äggröra också, han är ju så otroligt duktig på det!” Seth babblade på värre än jag och det slutade med att han blängde på mig och Jake som båda stod och skrattade. Jag gick fram och gav Seth en stor kram.

”Snälla rara Seth, förändra dig aldrig! Och då menar jag verkligen aldrig!” skrattade jag fram och gav honom en puss på kinden. Sedan tog jag Jakes hand och började dra honom bort mot hållet där mammas och pappas stuga låg.

”Hör av er imorgon till syrran om vad ni tycker om idén! God natt!” ropade Seth efter oss och jag nickade lite, även om det var mörkt ute hade han inga som helst problem med att uppfatta gesten, herregud han var ju en skepnadsskiftare! När jag sneglade på Jake insåg jag att han log brett.

”Vad ler du åt?” frågade jag roat och kramade hans hand. Han verkade inte ha insett det för han rynkade ögonbryna och tittade frågande på mig.

”Du är söt du älskling!” skrattade jag bara och då log han mot mig, sitt oerhört vackra vargleende. Det vargleendet jag alltid blev så glad över att se.


Nessie och Jake - Kapitel 25
2011-01-24 21:00:30 / Nessie och Jake

Leah och jag gick tillbaka till de andra glatt pratande om allt möjligt. Hon förklarade varför Sarah hade reagerat som hon gjort. Det visade sig nämligen att Sarah alltid hade varit förälskad i Jake och det gjorde ont i henne att se honom tillsammans med mig på det sättet. Jag kunde inte säga att jag inte förstod henne. Jag förstod henne mycket väl, jag hade känt samma sak så fort någon av Jakes tjejkompisar kom lite för nära honom.

”Så, det kommer alltså ett gäng vampyrer hit i morgon?” frågade Leah när vi nästan var framme vid de andra. Vi kunde höra Jakes höga skratt ifrån trädgården och sedan en hög duns, följt av Pauls svordomar. Killarna bråkade med varandra igen. Det var så typiskt de andra att tro att de kunde ge sig på Jake bara för att han inte träffade dem lika ofta längre.

”Ja vi ska återförena Johanna med henens syster som hon tror är död. Jag tror att det kommer bli helt storslaget. Du får gärna komma om du vill.” sa jag glatt. Det hade gått så lång tid utan att vi umgåtts att jag ville spendera så mycket tid jag kunde tillsammans med henne, hon var ju som en syster för mig.

”Nessie! Du borde lära din byracka att inte ge sig på folk som är större!” hörde jag Paul ropa och sedan hördes ännu en duns. Jag och Leah sprang snabbt dit och såg hur Jake stod över Paul, som svor.

”Jake! Vad håller ni på med?” frågade jag roat och ställde mig bredvid Seth. Nu stod de båda syskona på varsin sida om mig. Jag såg ut över den andra delen av min familj och tittade sedan in i en hård blick från Sarah. Utan att vänta på svar från Jake, lämnade jag dem och gick fram till henne.

”Vill du följa med mig på en promenad?” frågade jag försiktigt. Det såg ut som om hon brottades med sig själv, som om hon verkligen inte ville ha någonting med mig att göra, men samtidigt väldigt nyfiken på vad jag hade att säga. Tydligen tog nyfikenheten över för hon tvärvände och började gå bort mot skogsbrynet. Jag följde efter henne utan att se bakom mig. Det var inte precis farligt, det var ju bara Sarah, en medlem i flocken. Hon var så gott som familj för mig, vare sig hon gillade det eller inte.

”Sarah! Från vad jag har förstått så tycker du inte riktigt om mig.” började jag försiktigt. Jag visste inte riktigt om det stämde alls, men det var en känsla jag hade fått. Hon hade hållit sig på avstånd från mig och egentligen hade vi nog aldrig sagt ett ord till varandra. Till min förvåning skrattade hon glädjelöst.

”Jag har inga problem med dig! Det jag inte tycker om är ditt band med Jacob!” kontrade hon i en hård ton. Orden förvånade mig inte särskilt mycket och även om jag visste hur hon kände sig så var det som att få ett slag i ansiktet.

”Jake har präglats på mig. Han kommer inte vända mig ryggen för någon annans skull, Sarah! Han kommer inte lämna min sida förrän jag säger åt honom att göra det!” förklarade jag medan vi gick. Vid mina ord stannade hon och jag gjorde detsamma. Hon såg i mina ögon och något tändes i dem, var det hopp?

”Så säg åt honom att gå! Säg att du inte vill ha honom längre!” utbrast hon, glatt, precis som om jag aldrig velat ha Jake och han bara har varit kvar. Då insåg jag att det bara var en liten gnutta hopp i hennes ögon, men det var en otroligt stor gnutta fåfänghet i dem. Jag skakade sakta på huvudet.

”Är du galen? Jag älskar honom mer än vad jag älskar någon annan. Jag kommer aldrig någonsin tvinga undan honom, inte efter vad vi har gått igenom!” förklarade jag långsamt och tydligt, jag ville inte att hon skulle missförstå någonting av vad jag sa för jag menade allvar. Hennes ansikte förändrades från hoppfull fåfänga till irriterad och arg.

”Vad får dig att tro att han bara är din? Att du äger honom? Jag tycker att han ska få välja själv! Du kan inte bestämma åt honom!” sa hon och jag kände hur spott hamnade i ansiktet på henne. Äcklat torkade jag bort det med armen.

”Sarah! Vad är det du inte förstår med att han har präglats på mig? Han kommer alltid vara det jag vill att han är. Och ja, det låter otroligt bossigt och nedlåtande att säga så, men å andra sidan så har jag präglats på honom också, bara det att det inte finns något ord för hur det är för oss vampyrer. Tyvärr så kommer ingenting kunna komma emellan oss! Han älskar mig och jag älskar honom!” förklarade jag tydligt. Jag förstod inte vad det var hon inte förstod med det, hon om någon borde ju veta vad prägling innebar, hon var ju en varg och hade förstahandsinformation rakt under näsan på sig. Jag såg hur hon började skaka av ilska, eller så kanske det var svartsjuka.

”Sarah! Lugna ner dig!” försökte jag lugnt men det var för sent. Bakom mig hörde jag en välbekant röst. När jag vände mig om såg jag Jake komma springande med Seth bakom sig.

”Nessie! Flytta på dig!” hade han ropat och en sekund efter att jag vänt mig om skiftade han form och kastade sig fram mellan mig och Sarah. Seth kom och ställde sig vid sidan om mig och släppte inte Sarah med blicken.

”Seth? Vad är det för fel?” frågade jag men han tystade mig med blicken. Någonting var helt fel när det gällde Sarah, men vad hade jag inte fått reda på. Antagligen skulle jag få reda på det sen, eller så skulle jag pressa ur dem det. När jag vände blicken mot Sarah tittade hon på mig med röda och arga ögon. Det förvånade mig, att en varg kunde ha röda ögon, när hon egentligen hade gröna. Jake morrade åt henne och hennes kontakt med mig bröts. Hon såg uppriktigt ledsen ut när hon såg in i hans ögon och hennes ögonfärg ändrades till djupt blåa innan hon lät en tår falla. Sedan vände hon om och sprang in i skogen med snabb fart. Jake vände huvudet uppemot himlen och ylade med en så stark röst att den fick mig att rysa genom hela kroppen.

”Paul! Hämta henne! Se till att hon inte gör sig illa! Hämta tillbaka henne men låt henne inte se Nessie!” beordrade Seth bredvid mig och jag insåg först då att Jake hade ylat efter Paul, Embry och Jared. Tre stora vargar sprang snabbt förbi mig och efter Sarah.

”Jake? Vad är det som har hänt?” frågade jag och såg in i hans nougatbruna ögon. Jag hade alltid hatat att vara ovetande och det stod helt klart att jag hade missat någonting jättestort. Jake gav Seth en blick som började gå tillbaka mot de andra på festen. Återigen möttes våra blickar och han skiftade sedan form.

”Sarah är inte som oss andra skepnadsskiftare. Hon är väldigt speciell av sig och hon är också otroligt farlig om man retar upp henne. Vi har ingen aning om vad det beror på men jag ska prata med Carlisle och fråga om han kanske kan försöka undersöka henne. Hon måste bara gå med på det.” förklarade han när vi började gå mot hans hus längre bort på vägen. Han gick lite bakom mig ifall det skulle komma en bil. Han var ju trots allt naken.

”Men vad är det som är så speciellt med henne då? Det enda jag märkte var att hennes ögon var röda och sedan blåa när de i själva verket är otroligt gröna.” envisades jag. Jag ville förstå varför hon behandlades annorlunda och jag insåg just att jag tyckte synd om henne. Hon behandlades annorlunda pågrund av att hon inte var som alla andra. Kanske hade hon inte alls förstahandsinformation till saker, de kanske inte lät henne veta sådant som prägling, därför kanske hon inte förstod vad jag hade menat och att det skulle vara väldigt komplicerat för både mig och Jake att skicka iväg honom. Han skulle nog tycka det var synd men inte göra så mycket annat eftersom att han alltid kommer vara det jag vill att han är och behöver, men jag skulle gå sönder inombords. På det sättet tror jag att vampyrers prägling var så fruktansvärt mycket starkare än vargarnas.

”Hon är väldigt känslig och tappar väldigt lätt besinningen. När hon är riktigt arg vet hon inte vad hon gör och när hon är ledsen försätts hela hon i en paranoid känsla och allt hon gör är att tänka på sådant som är sorgligt. Det värsta är när hon är både arg och ledsen, som hon är nu. Nu skulle hon kunna ta sig an hela vargflocken en efter en och sedan hela Volturi, en efter en. Hon kan inte kontrollera sig och tillslut skulle hon göra sig själv illa. Hon kan vara väldigt bra att ha till hands för hon är en jätterar tjej, hon är bara inte så rar när hon tappar humöret.” förklarade Jake medan vi gick. Det fick mig att förstå, både flocken och henne.

”Så varför låter ni henne inte få samma information som resten av flocken?” frågade jag, än en gång envist, det var ju något som han undvek att berätta och tydligen var det just den detaljen för han skruvade obekvämt på sig.

”Vad menar du med det? Vad har hon sagt?” frågade han undvikande, precis som om hon skulle ha sagt någonting till mig om flocken. Jag himlade med ögonen innan jag vände mig mot honom igen.

”För att hon inte riktigt vet vad prägling innebär. Hon vet vad det är, men hon känner inte till känslan!” förklarade jag tålmodigt och väntade på svar. Han tittade på mig och sedan suckade han.

”Ledsen älskling, men Sam har beordrat oss att vara tysta om den saken, tills Carlisle har undersökt henne och vi vet vad hon lider av.” sa han och såg sorgset på mig. Jag rynkade på ögonbrynen och stirrade på honom. Han talade inte hela sanningen för mig. Något undanhöll han, någonting som var viktigt.

”Och vad har Sam för teori när det gäller Sarah?” envisades jag och insåg när han ryckte till att jag träffat mitt i prick. Det var den frågan han hoppats att jag aldrig skulle ställa.

”Att hon är mindre människa än vi andra. Att hon är mer animalisk, eller ja, varglik i sinnet än vad hon är mänsklig. Någonting är det hon antingen inte talat om eller inte vet, men hon kommer ju inte härifrån så.” berättade han och suckade. Vid de orden stannade jag.

”Vad menar du med att hon inte kommer härifrån? Menar du att hon inte är av samma art som ni är?” frågade jag oförstående. Det var nämligen precis vad det lät som, som om de inte riktigt visste vad hon var för någonting, för inte var hon en skepnadsskiftare.

”Det är precis det vi inte vet, men vill ta reda på!” sa han och började sedan gå igen.


Nessie och Jake - Kapitel 24
2011-01-24 21:00:00 / Nessie och Jake

När vi började närma oss huset som tillhörde Clearwaters, började vi sakta ner och Jake skiftade till slut form, mitt i ett steg. Han plockade på sig kläderna han haft i munnen och tog sedan min hand. Dunket av musiken och grillens pysande när någon la på en stek hördes klart och tydligt en bra bit ifrån. Jag kunde urskilja Sam stå och grilla medan Seth sprang omkring och pratade med alla. Ända sedan jag var liten hade jag automatiskt blivit en medlem i stammen som regerade i La Push. Jag hade utvecklat ett eget högt ljud som jag använde som ”hej-rop” eftersom att det andra ljudet var alldeles för likt ett oljud. När vi kommit en bit närmare använde jag mitt rop som legat alldeles för länge inne i huvudet utan användning. Alla hade vid det här laget vänt sig om och tittade på mig med stora ögon, precis som om de inte hade någon aning om att jag fortfarande levde. Prövande log jag lite mot mina bröder, och min syster, och då sprack fasaden. Seth attackerade mig och Leah gjorde detsamma. Leah hade aldrig tyckt om mamma eller de andra i min blodtörstiga familj, men hon och jag hade alltid varit ganska nära. Från att jag varit liten hade det varit jag, Jake, Seth, Leah, Quil och Embry. De andra hade jag lite mindre kontakt med, bortsett från Sam och Emily. Paul hade alltid varit en trixig figur. Han hade aldrig riktigt visat vad han tyckte om mig, men ibland kunde man se att jag lyckats linda honom runt mitt finger när jag var liten.

”Lillan! Det var ju superlänge sedan man såg av dig! Hur är det med dig egentligen? Hur är det med de sabeltandade idioterna därhemma då?” Seth var ivrig med varje fråga, lät knappt någon annan krama om mig. Jag skrattade som vanligt åt hans beteende.

”Hej Seth! Ja det var ett tag sedan men jag har haft lite fullt upp, kan berätta om det vid en senare tidpunkt. Jag mår jättebra, men jag har saknat er allesammans så klart. Jadu, jag tror det vore bäst om du frågade dem själv, de pratar knappt med mig nuförtiden.” jag hade inte planerat att smyga in den sista kommentaren i mitt berättande, det bara blev så helt enkelt. Seth såg på mig med orolig blick men jag viftade bara bort det och sa till honom att vi kunde prata senare. Innan han hunnit invända hade Leah knuffat iväg honom och omfamnat mig med stor kraft. Sedan var resten av stammen också där, även de nyrekryterade som jag inte kände så bra.

”Ja men nej, bry er inte om mig. Det är ju inte alls så att ni träffat mig lika ofta som Nessie heller!” hörde jag Jakes spelade irritation bakom mig. Jag brast i skratt och han höjde ett ögonbryn mot mig.

”Jag trodde du visste att vi var en enhet nu, älskling! De som saknar mig saknar dig, eller ja, nästan i alla fall.” jag kunde inte låta bli att driva med honom lite på slutet. Han flinade mjukt mot mig och kysste mina läppar ömt. Runtomkring oss hade alla tystnat och jag kunde känna blickarna i ryggen. När jag vände mig om stod Leah där med stora ögon. Bredvid henne stod Sarah, en nyrekryterad varg, med tårar i ögonen. Leah följde min blick och tittade förskräckt mellan Sarah, Jake och till sist mig.

”Hörru älskling. Jag tror att du har en del att förklara för dina börder! Jag måste prata lite med Leah en stund. Ropa på mig om du vill någonting!” sa jag tyst till honom och kysste hans kind. Han var på väg att protestera men jag skyndade mig iväg och tog Leah hand. Vi fick till vår vanliga glänta i den närliggande skogen, där brukade vi sitta och prata. Där behövde vi knappast bli störda.

”Jag vet att du har massor med frågor på hjärtat, Leah, så fram med dem!” fick jag fram utan att se på henne. Det brukade alltid ta en bra stund innan hon fick ur sig allt hon behövde, men jag kunde vänta. Det var jag skyldig henne efter allt som hade hänt.

”Berätta allting för mig! Lämna inte en enda detalj utanför!” hörde jag Leahs upprymda röst. Jag vände mig mot henne och insåg att hon stirrade på mig med stora ögon. Jag suckade lite och log sen. Följande minuter fylldes med min historia, från början till slut om hur det gått för mig och Jake de senaste dagarna. Jag lämnade ingenting ute, hon var en av mina bästa vänner, det fanns ingen anledning för mig att lämna någonting ute. Jag kunde lita på henne till tusen.


Nessie och Jake - Kapitel 23
2011-01-24 20:59:33 / Nessie och Jake

Ingen sa något på vägen hem från Seattle, alla satt tysta och lyssnade på musiken som dunkade i bilen. Med jämna mellanrum sneglade jag på Johanna men jag kunde inte riktigt läsa av hennes ansiktsuttryck. Något var däremot fel för hon såg ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst och det var inte bra. Kanske var allt bara för mycket för henne.

”Vad tänker du på älskling?” frågade Jake och tog min hand. Jag log lite mot honom innan jag ryckte på axlarna och tittade ut genom fönstret. Alice suckade i framsätet och allas blickar vändes mot henne men hon stirrade envist ut genom fönsterrutan på vägen.

”Kom igen Alice, vad är det?” frågade jag och spelade irriterad, det brukade få henne att berätta vad hon störde sig på. Hon suckade igen men mötte min blick i backspegeln.

”Går det inte en minut utan att ni pillar på varandra?” muttrade hon fram och tittade på våra sammanlänkade händer. Johanna fnissade lite i framsätet och Jake gjorde detsamma. Var det bara jag som faktiskt tog henne på allvar? Johanna verkade inte göra det och definitivt inte Jake.

”Alice, vad exakt är det som stör dig ifall vi håller hand eller inte?” frågade jag mjukt. Jag tänkte inte reta upp henne, det var något jag absolut inte skulle vilja, någonsin. Bilen saktade farten och sen vände sig Alice mot mig.

”Jag menade inte så, Nessie! Det jag menar är att ni har hela livet på er att gulla med varandra, en hel evighet för att vara exakt, så varför måste ni gå så fort fram?” mumlade hon med sin klingande röst. Jake satt och tittade på henne också men han hade något annat i blicken. Återigen handlade deras konversation om något som inte rörde våra sammanlänkade händer.

”Du tycker inte om det här, va?” frågade han hårt, men det syntes att han försökte låta mjuk och snäll. Jag tittade på Johanna, hon hade inte heller någon idé om vad de två pratade om.

”Allt jag säger är att ni kan vänta lite, jag är jätteglad för er skull men allt behöver inte gå så himla fort!” Alice började bli irriterad och nu hade hon stannat bilen helt. Utan ett ord till klev hon ur bilen och Jake gjorde detsamma.

”Stanna här ni två! Vi är snart tillbaka!” sa Jake torrt innan han stängde bildörren efter sig och stegade efter Alice som hade sprungit in i skogen. Johanna tittade på mig med en förvånad blick men jag ryckte bara på axlarna.

”Jag har ingen som helst aning om vad de bråkar om men vi får väl veta tids nog antar jag. Måste de springa så långt? Jag hör dem inte längre!” muttrade jag irriterat för mig själv. Johanna såg ut att inse att jag inte var på särskilt bra humör för hon sa inget mer. Hon satt bara i framsätet och väntade på att de skulle komma tillbaka.

Det hade nu gått tjugo minuter och jag började tröttna på att vänta på dem. Smidigt klättrade jag fram till förarsätet och satte mig tillrätta. När jag skulle vrida om nyckeln insåg jag att Alice tagit ut den när hon gick ur bilen. Johanna tittade på mig med stora ögon när jag ryckte loss ett par sladdar under ratten och tjuvkopplade bilen.

”Det är ganska praktiskt att ha en bilintresserad faster måste jag säga!” påpekade jag och log roat mot Johanna. Hon tittade bort mot stället där Alice och Jake hade försvunnit och vände sig mot mig för att säga något.

”Det är inte långt hem, de kan gott och väl ta sig hem själva. Jag tänker inte sitta här och vänta på dem. Ett bråk mellan de där två skulle kunna ta flera dagar. Båda är lika envisa och Alice kan inte se vad Jake tänker säga eller göra.” förklarade jag och svängde ut på vägen igen för att sedan gasa upp. Vi var närmare huset än jag först trott. Det var bara sista biten av motorvägen och sen skulle vi svänga in i skogen. När vi kom hem stod Rose och väntade på oss med en bister min.

”Nessie, har du någon aning om hur irriterande din pappa har varit den senaste halvtimmen? Han har gått och oroat sig som en hönsmamma för er två.” kläckte hon ur sig och himlade med sina vackra ögon. Jag kunde inte låta bli att göra detsamma, det var så typiskt honom.

”Vi mår i alla fall bra och vi är vrålhungriga! Har Esme gjort någon mat?” frågade jag medan jag lassade ur alla klädkassar ur bakluckan. I ögonvrån såg jag hur Rose nickade lite lätt innan hon vände för att gå tillbaka in.

”Ehm, Rosie, vad är det som alla vet om utom jag och Johanna?” frågade jag försiktigt men fick bara ett skratt till svar innan hon stängde dörren efter sig. Irriterat muttrade jag för mig själv innan jag tog med mig Johanna in i huset för att direkt sätta oss i köket så att vi kunde få lite mat i oss.

”Men att ni är så hungriga? Jag trodde Alice gick och käkade med er på staden när ni var och shoppade.” påpekade Esme när hon slevade upp pyttipanna i två tallrikar. Jag suckade irriterat och högg in på min portion.

”Ehm, nej, det verkar som om Alice har mycket annat att tänka på just nu. Hon och Jacob verkar vara oense om någonting allvarligt.” svarade Johanna istället för mig och Esme tittade förvånat från henne till mig. Jag nickade lite instämmande och hon såg ut att tänka efter vad exakt det kunde vara för någonting. Jag har ingen aning om ifall hon kom på det eller inte, gjorde hon det så visade hon det inte. När Johanna försökte kväva en gäspning, utan framgång, slängde jag en blick på klockan och insåg att den var alldeles för mycket. Det skulle ju hända en hel del dagen därpå så det var dags för Johanna att gå och lägga sig.

”Tack för maten farmor! Det var jättegott!” sa jag och kramade om henne. Johanna följde mitt exempel och snart var vi på väg upp för trappan mot mitt rum.

”Men Nessie! Jag kan inte ta din säng! Var ska du sova då hade du tänkt?” protesterade Johanna när jag gav henne en stor tröja att sova i. Jag skrattade lite mjukt innan jag satte mig bredvid henne i sängen.

”Vet du hur många sängar vi har i det här huset? Förutom den här har vi tre till och dessutom den i mammas och pappas stuga. Ingen av de andra i det här huset sover förutom jag och Jake så vi klarar oss! Sov nu! Det är en stor dag imorgon och du kommer behöva dina krafter. Vi ses imorgon! God natt och sov gott!” jag kramade om henne och bäddade ner henne när hon lagt sig ner.

”Du har mitt nummer, det är bara att ringa om det är något! Annars har du de andra i familjen här. Vi tar hand om dig Johanna!” sa jag innan jag släckte lampan och stängde dörren efter mig. Utanför huset hörde jag två röster jag kände igen och jag kände hur ilskan välde upp inom mig. Jag flög nerför trappan och mer eller mindre sprang mot dörren.

”Håll ett öga på Johanna åt mig!” muttrade jag till pappa och kastade mig ut genom dörren där jag möttes av Alice och Jake. Alice flinade lite innan hon gick förbi mig och gick in i huset.

”Det här får du sköta vovven!” sa hon roat när hon stängde dörren. Jake gav mig en ursäktande blick innan han gick in i huset igen. Irriterat följde jag efter för att se vad det var med honom. Han satt bredvid pappa, de pratade, fast i huvudet så klart. Vad var det med alla? Varför fick inte jag veta någonting? Rose kom och ställde sig bredvid mig och tittade åt samma håll som jag.

”Rose? Vad är det som alla vet förutom jag? Jag hatar att vara ovetande! Det skulle vara så mycket lättare om ni varit lite mer diskreta men det här börjar faktiskt bli jobbigt!” utbrast jag till henne utan att släppa Jake och pappa med blicken. Hon la en arm över min axel och kramade om mig lite.

”Jag är ledsen gumman, men jag kan inte berätta det för dig! Det skulle förstöra allting och du kommer bli glad när du får reda på det. Försök lägga tankarna på någonting annat istället för på just det. Som att Madeleine och Joe kommer över imorgon och Johanna kommer få återförenas med sin syster hon trodde var för evigt borta. Allting har sin tid gumman men jag kan lova att du inte behöver vänta jätte länge till på att få veta allting!” svarade hon och när jag tittade upp i hennes ögon log hon mot mig och gav mig en hård kram. Jag älskade Rose otroligt mycket, hon var den som alltid fanns där för mig. Givetvis fanns resten ur min familj också det, men inte på samma sätt. Rose och jag var ganska lika till sättet och kom därför väldigt bra överens.

”Säg god natt till familjen nu, det är dags för oss att dra oss tillbaka till dina föräldrars stuga. Vi behöver lite sömn om vi ska orka med morgondagen.” sa Jake och log lite prövande mot mig. Jag besvarade inte leendet, jag tittade knappt på honom utan sa god natt till min underbara familj.

”Ring så fort Johanna börjar vakna!” sa jag hårt till pappa innan jag gick ut genom dörren. Jake kom efter men jag tittade inte efter honom. Istället gick jag i snabb takt mot skogspartiet och stugan.

”Nessie! Kan du lugna ner dig? Jag kommer förklara allting när tiden är inne för just det!” försökte Jake bakom mig men jag ignorerade honom. Han sprang i kapp mig och gick bredvid mig tills vi kom till gränsen då min familj inte hörde oss längre.

”Renesmee! Vi ska inte åt det hållet!” hörde jag bakom mig. Jake hade stannat och jag gjorde detsamma.

”Jag trodde vi skulle sova!” påpekade jag torrt. Jag hade ingen som helst lust att busa som vi gjort förut i vattendraget. Jag var alldeles för irriterad för det. Han flinade lite mot mig och började gå mot en tredje direktion.

”Jacob! Var ska du?” frågade jag oförstående. Vid den tidpunkten var mitt humör ett minne blott och jag följde efter honom, både oroligt och nyfiket. Han sa ingenting utan fortsatte bara att gå. När vi hade gått oavbrutet ett bra tag, utan att han svarat på någon av mina frågor, stannade han och började ta av sig kläderna. Medan han la dem i en fin hög framför sig granskade jag honom med ett höjt ögonbryn.

”Det känns som om det var alltför länge sedan du hade någon kontakt med omvärlden. Därför så ska vi till Seth och Leah, de har nämligen grillfest i deras trädgård.” förklarade Jake och utan att vänta på svar skiftade han form och blev till den enorma, rödbruna vargen. Han gick fram till mig och puffade lite på mig innan han vände om och började trava åt den riktning vi gått mot från början. I mina tankar kom Seths och Leahs ansikten upp, det var verkligen länge sedan jag träffat alla. Jake stannade en bit bort och tittade på mig, precis som om han trodde att jag inte ville träffa alla. Medan jag himlade med ögonen började jag följa efter och snart gick jag jämsides med honom. Det tog inte lång tid innan vi började röra oss snabbare och snart galopperade han vid min sida medan jag sprang. För första gången på väldigt länge skulle jag få tänka på enbart mig själv, jag skulle få vara som vanligt, såsom jag varit innan jag träffat Johanna. Jag hade blivit så mycket äldre psykiskt sätt sedan jag hittat Johanna. Nu var det min tur att vara tonåring och bara ha roligt.


Nessie och Jake - Kapitel 22
2011-01-24 20:58:56 / Nessie och Jake

”Så du menar att du inte är mänsklig du heller?” frågade Johanna med stora ögon efter att Jake berättat till punkt. Jag hade inte lyckats spela oberörd medan Jake berättat, jag hade hela tiden granskat Johannas ansikte för att se om hon skulle överreagera. Min handling var högst onödig, hon satt bara och tittade på Jake, lyssnade på vartenda ord han sa och nickade emellan åt.

”Nej jag är inte mänsklig. Men jag är mer människa än vad Alice är.” skrattade Jake och Alice fnös ur framsätet. Farten ökade lite och hon mötte Jakes blick genom att vända på huvudet. Ändå rubbades inte bilen en cm från sin körbana.

”Jag vet inte det jag, vovven! Jag vet inte om man räknar djur som mänskliga!” påpekade hon torrt men jag kunde höra ironin ligga i hennes röst. Både jag och Johanna skrattade medan Jake morrade åt henne.

”Lugn baby! Hon skämtar ju bara!” skrattade jag fram och fick en kall blick av honom tillbaka. Det fick mig naturligtvis att skratta ännu mer. Alice började skratta sitt klingande skratt innan hon vände sig framåt igen för att hålla ögonen på vägen, trots att det egentligen var helt onödigt. Jag kunde inte riktigt släppa Johanna med blicken eftersom att jag inte var säker på om reaktionen skulle komma lite senare.

”Är det något jag kommer få se? När du förvandlar dig?” frågade Johanna intresserat och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Hon påminde mycket om hur mamma va när pappa berättade allt för henne, åtminstone från vad pappa och Jake berättat. Jake verkade tycka samma sak för han gav mig en menande blick innan han vände sig mot Johanna för att svara henne.

”Kanske det, det är inte helt omöjligt eftersom att du hänger väldigt mycket hos oss. Det är inte så märkvärdigt egentligen.” flinade han innan han tittade ut genom fönstret, vi var snart framme i Seattle och det hade börjat mörkna lite grand. Johanna vände sig framåt igen, antagligen funderade hon ut något mer att säga men kom inte på något. Eller så var hon nöjd med svaren, tills vidare. Alice mötte min blick i backspegeln, det såg ut som om hon var bekymrad över något.

”Vad är det Alice?” frågade jag fort och tyst så att bara hon och Jake hörde mig. Hon velade lite medan hon såg sig omkring i korsningen som vi väntade på att få grönt ljus i. Det kom upp en annan sportbil bredvid oss med ett gäng killar i som stirrade på Alice.

”Nessie, jag tror det är dags för din första kappkörning på gatan.” flinade Alice innan hon snabbt bytte plats med mig. Killarna hade tittat bort ett par sekunder och när de tittade tillbaka igen satt jag där och gasade upp bilen. Förarkillen flinade överlägset och jag gav honom ett bländande leende. Han blinkade till en gång innan han gasade upp bilen.

”Den där bruden tror att hon skulle kunna vinna över oss!” hörde jag de säga i bilen. Jag flinade lite innan jag vände mig mot Johanna. Hennes ansikte speglade ett dussin känslor. Däribland förväntan och samtidigt ett litet sting rädsla.

”Det kommer gå bra, det är inte så farligt. Vi kommer vinna, ingen tvekan om det!” försäkrade jag henne. I ögonvrån såg jag hur Alice nickade gillande. Hon hade hela tiden sagt att jag skulle ha en bra inställning när jag tävlade och jag tänkte inte förneka den fantastiska känslan som ven igenom mig. Jag älskade det här, och jag visste att jag faktiskt skulle vinna.

”Okej. Lyset slår om till grönt om fem sekunder. Låt dem tro att de kommer vinna och sen gasar du om dem!” hörde jag Alice säga innan lyset slog om. Jag släppte kopplingen och bilen flög iväg. Motståndarbilens front befann sig bara ett par decimeter före min och jag lekte med dem. De kastade överlägsna blickar mot mig och skrattade högljutt.

”Hahaha! Vi har henne! Inte en chans att hon tar oss!” ropade dem högljutt till varandra i bilen och jag flinade brett medan jag växlade upp och gasade ordentligt. På nolltid vad vi om dem och jag kunde nästan höra hur deras hakor föll i golvet på bilen.

”Ledsen grabbar, men passa er för mig!” skrattade jag för mig själv medan jag körde om tre till bilar. Alice skrattade ifrån baksätet och jag kunde höra hur Jake muttrade för sig själv. Något om att det var typiskt mig att jävlas med folk och jag kunde inte låta bli att låta tankarna segla tillbaka till incidenten innan vi åkte. Foten på pedalen lossade sitt grepp och vi saktade av eftersom att vi inte var långt ifrån parkeringen. Min blick gick mot Johanna som tittade på mig med stora ögon.

”Du är galen! Titta på vägen!” tjöt hon och jag flinade mot henne. Jag släppte henne inte med blicken utan gasade bara upp. Två hundra meter hade vi till ett övergångsställe och Johanna såg ut som om hon trodde att vi skulle köra rakt över familjen som gick där. När tiden var inne tvärnitade jag och stannade med hjulen exakt innan de överskred den vita linjen.

”Jag är halvvampyr Johanna, jag behöver inte ha ögonen på vägen för att kunna köra bil!” sa jag mjukt till henne och log glatt. Hon skrattade lite nervöst och sen bytte jag och Alice plats igen.

”Jag är stolt över dig Nessie! Du är nu fullärd och kan hantera en sportbil på rätt sätt. Jag tror jag ska ge dig en i födelsedagspresent. Eller kanske i en annan sorts present som kommer lite närmare.” funderade Alice högt medan hon fickparkerade i närheten av alla gallerior.

”Ehm, Alice, vad exakt pratar du om? Jag fyller år om ett halvår och jag har ingen namnsdag för mitt namn existerar inte i någon kalender så vad exakt är det som kommer hända snart?” frågade jag oförstående. Jag kunde känna hur stel Jake blev bredvid mig men lotsades inte om det.

”Vad sa du Nessie? Åh, jag pratar bara för mig själv. Ingenting viktigt. Jag rör ihop lite dagar bara.” svarade hon undvikande. Återigen fick jag en känsla av att alla i bilen visste vad som skulle hända förutom jag. Jag vände blicken mot Johanna, som ryckte på axlarna och såg allmänt förvirrad ut. Det var något på gång, mellan alla i min familj som innefattade mig och som jag inte hade en enda aning om vad det var för något. Det störde mig väldigt mycket.

”kom igen nu baby, vi är framme. Ju fortare vi får det här överstökat, desto snabbare kommer vi hem och jag har ett litet minne av att vi bestämt något till inatt.” Jake blåste bort mina störande känslor och jag insåg att det bara var jag och Jake kvar i bilen. Alice och Johanna stod utanför och väntade på oss. Jake gav mig en snabb kyss och sen öppnade jag dörren och steg ut ur bilen.

”Okej Alice, dags att shoppa loss. Johanna, jag vet att det kan vara jobbigt men det går ganska fort och snart är vi på väg hem.” sa jag och log mot henne. Johanna nickade tacksamt innan hon följde efter Alice som stampade iväg mot den mittersta gallerian som även var den största. Typiskt Alice att slå på stort direkt. Jake tog min hand och log lite mot mig innan vi följde efter dem mot ett par timmar av klädprovning och en missnöjd Alice.


Nessie och Jake - Kapitel 21
2011-01-24 20:58:26 / Nessie och Jake

Vi satt på sängen en bra stund. Hon grät och jag grät.  Ingen sa något, det fanns liksom ingenting att säga. Ingen ur min familj kom upp till oss men jag kunde höra hur de pratade normalt på undervåningen. Efter en halvtimme rätade hon på sig och jag gjorde detsamma. Det syntes att hon var stel i ryggen och hon grimaserade när hon sträckte på sig.

”Du kanske borde gå ner och prata med Esme, det verkade ju lite viktigt.” sa hon till mig när hon torkade tårarna. Jag nickade lite och reste mig upp.

”Kommer du då?” frågade jag och log mot henne. Hon log lite tillbaka och tillsammans gick vi ut genom dörren och ner för trappan. Esme stod i köket och gjorde lasagne som vi sen skulle äta till middag. När hon stoppat in den i ugnen vände hon sig mot ett papper som låg på diskbänken och vände den mot oss.

”Vad tycker du vännen? Det är huset jag planerat att bygga till er!” sa hon stolt medan jag granskade ritningen med stora ögon. Menade hon allvar?

”Skojar du farmor? Det är helt underbart! När är det klart?” frågade jag med stora förhoppningar i rösten. Jag ville ha det klart nu, så fort som möjligt! Farmor skrattade bara åt mig innan hon gav mig en hård kram.

”Du får allt ta och lugna ner dig älskling! Imorgon så kommer ingenting hända men jag ska åka iväg och handla allt viktigt i övermorgon och dagen därpå borde det vara klart så du får allt vänta i tre dagar.” förklarade hon roat. Jag kände hur besviken jag blev men glömde helt bort de känslorna när jag hörde en välbekant röst i dörren, Jake. Jag sprang mot honom och slängde mig på honom. Han skrattade bara åt mig.

”Jag tror det är någon som saknat mig!” påpekade han glatt och kysste mig djupt. Han höll mig tryckt mot sin kropp och jag kände hur jag bara ville ha mer utav honom. Bakom mig hörde jag hur pappa harklade sig lite och jag himlade irriterat med ögonen. När jag vände mig om log han bara oskyldigt mot mig.

”Ja det kanske faktiskt är på tiden att du flyttar hemifrån så snart som möjligt!” påpekade han men det såg ut som om han hade något mer på hjärtat. Något han inte berättade. När Johanna kom in i vardagsrummet kom jag på att jag var tvungen till att prata med farfar om Madeleine och hennes besök dagen därpå.

”Alice! Kan du vara snäll och se om du hittar några kläder till Johanna i påsarna som inte skickats iväg ännu?” frågade jag leendes mot henne. Hon funderade en stund och sen nickade hon mot mig.

”De är bara använda en gång så du behöver inte vara orolig för att de ska vara helt ute. Jag låter sällan min familj bära samma kläder två gånger eftersom att jag älskar att shoppa och dessutom så har vi nästintill obegränsat med pengar.” förklarade Alice för Johanna som höjt ett av ögonbrynen i ett förvånat uttryck. När Alice pratat klart mjuknade hon bara och log tacksamt.

”Det vore trevligt! Följer du med Nessie?” frågade Johanna sen efter att Alice tagit hennes hand och börjat trippa iväg mot garaget. Jag skakade lite på huvudet och gjorde mig fri från Jake.

”Nej jag måste prata lite med morfar och sen så måste jag själv byta kläder. Dessutom så skulle jag antagligen bara vara i vägen för Alice så det är bäst att hon får sköta det där själv!” skrattade jag och Johanna log varmt mot mig. Hon såg så mycket lyckligare här än vad hon gjort när hon varit hemma. Alice slängde en irriterad blick på mig innan hon drog med sig Johanna ut.

”Du vet vad jag menar Alice!” mumlade jag tyst och hörde hur hon sjöng ett ”det är okej”. Jake tog tag i min hand och när jag såg in i hans förvirrade ögon skrattade jag bara.

”Du om någon borde veta vad som händer älskling! Du var ju med!” skrattade jag fram och han log lite när han insåg vad jag pratade om. Bakom mig hörde jag hur pappa reste sig ur soffan och kom fram till oss.

”Vad pratar du om Nessie?” frågade han förvirrat, vilket inte var särskilt ofta. När jag vände mig om insåg jag att alla i hela min familj, förutom Alice, stirrade på mig som om de missat allting, vilket de också hade gjort. Jag puffade pappa mot soffan och drog med mig Jake bort mot den andra soffan för att sätta oss ner.

”Alla här känner till det jag berättat om Johanna och hennes storasyster, Madeleine, eller hur?” frågade jag och kunde nästan känna hur jag var på väg att spricka av glädje. Jag ville veta hur alla skulle reagera. Min familj nickade försiktigt och det syntes att de fortfarande inte hade någon som helst aning om vad jag pratade om. Jag log triumferande när jag slutligen rätade på mig för att berätta.

”Johannas storasyster försvann för fyra år sedan. Hon var 16 år gammal och misshandlad tills hon var medvetslös. Hon var utslängd i snön mitt i skogen och var helt säker på att hon skulle dö. Men någon hittade henne. Tanya hittade henne! Johannas storasyster, Madeleine, är den Madeleine som funnits med Tanya i fyra år, hon som är gift med Joe!” om inte Jake hade hållit i mig så hade jag studsat i soffan för att jag var så lycklig över hur allting skulle ordna sig. Jag hörde hur Rose och Emmett skrattade lite tyst, mamma och pappa utbytte snabba blickar. Jasper och Esme log mot varandra och Carlisle tittade på mig med ett stolt och brett leende på läpparna.

”Ni får absolut inte säga någonting till Johanna! Hon tror fortfarande att hennes storasyster är död, men jag och Madeleine har pratat om det här och hon och Joe kommer hit imorgon, tidigt. Jag har funderat på det och tror att vi borde be dem att flytta hit. Johanna kan också flytta hit! Jag och Jake försvinner ju snart till vårt eget och då blir det ännu ett rum över.” jag lät blicken glida över allas ansikten och såg hur alla satt som förstenade, orörliga som om de var chockade över att jag kunnat göra så mycket på egen hand.

”Nej det är inte det, älskling. Vi är bara väldigt chockade över att vi låtit Madeleine undkomma med den lilla berättelse som hon berättat. Tänk vilken smärta Johanna måste ha varit med om!” svarade pappa på mitt outtalade påstående. Han talade dessutom för alla, de nickade nämligen instämmande till hans ord.

”Så det är okej för er? Att Madde och Joe eventuellt flyttar hit tillsammans med Johanna?” frågade jag lite försiktigt och väntade på svar. Jag var faktiskt inte helt säker på vad min familj skulle tycka om saken.

”Det är väl klart att det är okej! Madeleine och Joe har alltid ingått i vår stora familj och jag hoppas verkligen att Johanna aldrig ska behöva återvända till det där hemska stället!” hörde jag farmor säga. Hennes ansikte var nästan uttryckslöst, som om hon var arg på något som fanns inne i hennes huvud. Instinktivt vände jag mig mot pappa och han bekräftade mina misstankar. Antagligen tänkte hon på hur Johannas föräldrar gjort henne illa. Pappa nickade obemärkligt på huvudet utan att släppa farmor med blicken.

”Mina damer och Herrar! Får jag presentera, Johanna!” utropade Alice från köksvalvet. Hon stod med armarna rakt ut mot själva valvet där Johanna kom fram, rodnande. Jag tyckte synd om henne när resten av min familj vände sig om mot henne och granskade henne. Esme reste sig upp och gav henne en kram.

”Vad fin du är gumman! De där kläderna passar dig utmärkt!” sa hon kärleksfullt och kramade om henne. Först då vände jag blicken mot hennes kläder och kunde inte annat än hålla med farmor. Johanna hade på sig ett par svarta, tighta jeans, ett vitt linne och en svart kofta. Hon hade på sig ett par vita stövlar och hon var hårt sminkad runt ögonen. Hon såg ut som en fotomodell. Jag sken upp när jag insåg att hon granskade mitt ansikte.

”Det där passar dig jättebra, Johanna! Den där stilen borde du fortsätta på!” sa jag glatt och reste mig upp för att sedan gå fram till henne. Jag log lite mot Alice som stolt log tillbaka.

”Bra att ni hittade någonting som passade. Fanns det mer ni hittade?” frågade jag Alice men släppte inte Johanna med blicken. Jag kunde nästan känna på mig att Alice himlade med ögonen.

”Hittade och hittade! Vi har inte letat mer! Det där är en uppsättning kläder som hon fick på sig för att vi ska till Seattle och shoppa! Jag tänker ju knappast låta henne gå i några andra kläder som är använda tidigare!” det lät nästan som om hon blev förolämpad av min fråga och fnös innan hon vände sig om och gick mot sitt rum, antagligen för att hämta sin väska och bilnycklarna. Jag log mot Johanna som inte såg särskilt bekväm ut.

”Det kommer gå bra. Det är faktiskt inte så farligt att shoppa med Alice. Det går ganska fort och hon är alltid rolig att vara med. Dessutom så följer jag och Jake med, om du inte vill åka ensam förstås?” jag väntade osäkert på hennes svar. Jag var inte säker på hur hennes och Alices relation låg till för tillfället, om de började bli vänner eller inte ens kommit dit ännu. Det var Alice som svarade och inte Johanna.

”Det är väl klart att ni två ska med! Det är ju inte precis så att ni har ton med kläder kvar. Såsom ni sliter sönder kläderna till trasor så har ni säkerligen inte ens kläder till imorgon!” påpekade hon torrt och både jag och Johanna började skratta. Jag nickade lite mot Alice som tittade otåligt på mig och sen drog jag med mig Jake mot rummet.

”Vi kommer snart. Ska bara hämta lite grejer och fixa till oss.” sa jag över axeln, leendes till Johanna så att hon inte skulle tro att jag bara övergav henne. Hon nickade lite innan hon följde med Alice ut genom dörren och mot garaget.

”Nessie, måste jag följa med? Du vet vad jag tycker om att shoppa!” påpekade Jake när han slängde sig på sängen som i protest. Jag himlade med ögonen medan jag öppnade garderobsdörren och letade efter något fint att ha på mig. Efter en stunds velande tog jag ut ett par svarta skinnbyxor och en gammal Simple Plan tröja som jag köpt en gång under en konsert med dem. Utan att bry mig drog jag av mig mjukisarna och slängde dem på golvet. Jakes tröja slängde jag i ansiktet på honom när jag ertappade honom med att titta på mig. Han skrattade lite innan han tog sig upp ifrån sängen och gick emot mig. Jag log lite  och såg frågande på honom. Han kom närmare och närmare, till slut omfamnade han mig och fortsatta gå. Efter inte särskilt lång tid stod jag tryckt mellan honom och väggen. Han kysste min hals ömt och jag rös lite innan jag vände hans mun mot min.

”Jag måste klä på mig, Jake!” påpekade jag mellan kyssarna. Han gav ifrån sig ett ljud men slutade inte kyssa mig. Inte för att jag klagade direkt, men snart skulle Alice bli alltför otålig och komma upp för att hämta oss istället.

”Du vet att det här inte är särskilt smart just nu! Du känner Alice precis lika bra som jag! Låt mig klä på mig nu, vi kan fortsätta ikväll!” viskade jag honom för att slippa låta de andra höra. Det spelade antagligen ingen roll men man kunde ju försöka. Jake suckade lite innan han backade undan och återigen slängde sig på sängen. Jag flinade lite mot honom innan jag drog på mig skinnbyxorna och sen tröjan som var en storlek för stor, precis som den ska vara. Borsten drog jag genom håret i ett par snabba drag och sen sminkade jag mig fort. Det blev rockig stil även för mig, vilket passade extremt bra till de nya höga stövlarna med nitar och väskan som matchade.

”Du är medveten om att det inte är särskilt snällt av dig att du klär dig så fruktansvärt sexigt när du precis har nobbat mig, va?” påpekade Jake surt ifrån sängen. Jag vände mig om mot honom och han suckade djupt.

”Dags att gå nu jycken!” skrattade jag och tog hans hand. Han höll tillbaka en stund innan han gav upp och följde med mot dörren för att sedan gå ner mot vardagsrummet igen. Rose lyfte ett av sina perfekta ögonbryn när hon såg mig och jag log bara mot henne.

”Du vet, den där stilen passar dig Nessie!” log Rose från soffan och det fick de andra att titta upp också. De log gillande och några verkade vara på väg att säga något men avbröts av en tutande bil utanför huset. Jag suckade djupt. Typiskt Alice att inte ha något tålamod. Jake tog min hand och började dra med mig ut, antagligen för att slippa reta upp Alice. Han visste att hon skulle ta ut sin ilska på honom om hon fick vänta mycket längre.

”Tonåringar säger jag bara! Måste det ta sådan tid för dig att byta kläder? Ni borde sluta gulla så mycket och göra det ni ska istället! Ni har ju hela livet på er. Det är ju inte precis som om ni kommer åldras på ett tag. Shit, hoppa in nu jycken så Nessie kan hoppa in sen så kanske vi kommer iväg ikväll!” jag kunde inte låta bli att le åt Alice. Hon var så underbart söt när hon var irriterad!

”Jycken?” hörde jag Johanna säga ifrån framsätet och när jag mötte hennes blick slog det mig att hon bara visste vad hälften av min familj var. Alice och jag utbytte en snabb blick i backspegeln efter att jag hoppat in och sedan stampade hon gasen i botten på Porschen. Jake tog min hand och även vi bytte blickar.

”Jadu, om jag säger så här Johanna, du vet bara hälften av vår familjs ursprung.” påpekade Jake lugnt medan jag tittade ut genom fönstret. Den här berättelsen fick Jake stå för eftersom att det handlade om honom.


Nessie och Jake - Kapitel 20
2011-01-24 20:57:53 / Nessie och Jake

Efter en halvtimmes tröstande somnade Johanna i min famn och jag kunde inte låta bli att le åt det. Hon var en av de sötaste 14-åringar som fanns, inte bara till utseendet utan hela hon var söt och så äkta på något sätt. Det gjorde ont att förstå att hon varit med om så mycket hemskt. Förhoppningsvis skulle saken ändras när Madeleine kom till oss imorgon. Jag hajade till vid mina egna tankar, jag var ju tvungen att förklara för Carlisle och sen hade vi en diskussion att ta hand om. Försiktigt men snabbt reste jag mig upp och hade Johanna i famnen. Hon var lättare än en fjäder och det syntes att hon sov djupt. Hennes ansikte var avslappnat och jag kunde skymta en blåtira över hennes högra öga. Det var därför hon hade kommit, hennes föräldrar hade misshandlat henne igen och hon kom till min familj för att söka trygghet. Något som raserades när hon såg vår fight på den lilla gräsplätten. Jag kände ett stygn av dåligt samvete smyga. Hon hade ingen familj som brydde sig om henne och när hon väl kommit till några som bryr sig om henne så ser hon att de bråkar samt att de inte ens är mänskliga. Istället för att fortsätta på de banorna började jag gå igenom skogen och det tog inte lång tid innan jag började springa med min omänskliga hastighet. Vi var hemma i ett nafs och när jag gick förbi mamma och pappa inne i vardagsrummet morrade jag hotfullt åt dem innan jag fortsatte upp till mitt rum där Jake väntade.

”Vad har hänt med henne?” frågade han förvånat och flyttade sig från sängen så att jag kunde lägga ner henne. Hon la sig tillrätta i sömnen och det verkade lugna ner honom. Jag tog hans hand och gick ut ur rummet och ner till vardagsrummet igen.

”Alice, kan du säga till när det är typ någon minut kvar innan hon vaknar?” frågade jag henne mjukt och hon log vänligt mot mig innan hon nickade. Jag vände mig mot mamma och pappa men blev förvånad när jag inte kunde läsa av deras uttryck. Efter att ha kastat en blick på Alice igen insåg jag att de var ganska lugna och de skulle inte göra något mot oss, då skulle Alice se till att de andra stoppade dem.

”Så? Vi blev avbrutna sist jag talade om mina planer så jag hann inte höra något om vad ni sa.” påpekade jag lugnt och satte mig i soffan bredvid Rose. Jake satte sig bredvid mig och höll fortfarande min hand i ett fast grepp. Jasper och Alice spelade schack men jag kunde se att de intresserade sig för vårt samtal och de spelade halvhjärtat. Jag hade vänt mig mot pappa när jag pratade men det var mamma som svarade.

”Vi har tänkt lite på det du sa och kommit fram till att vi överreagerade båda två. Du har rätt, som vanligt. Ni är stora nog och det är inte mer än rätt att vi slutar behandla dig som ett barn. Esme har redan börjat titta efter ett hus i närheten, men utom hörhåll. Hittar hon inget kommer det byggas ett nytt. Allt borde vara klart om ett par dagar.” Jake kysste mig på kinden och det fick mig att dras tillbaka till verkligheten. Hade jag hört rätt eller var det något fel på min hörsel? Pappa skrattade åt mina tankar och skakade lite på huvudet. Jag hade hört rätt. Mamma och pappa skulle låta mig bli vuxen. Jag skulle få flytta ihop med Jake och vi skulle få ta hand om oss själva! Innan jag hunnit kasta mig över mamma med en kram var de hos oss. Mamma och pappa kramade om både mig och Jake. Jag blev lite fundersam när jag såg att de båda två gav Jake en konstig blick. Det var ingen varnande blick, snarare som om något gick enligt planerna. Det var bara det att jag inte hade någon aning om vad det handlade om. Hur mycket hade jag egentligen missat? Bakom mig skrattade Alice lite men hon tystnade när jag såg på henne. Rose flinade också och det gjorde Jasper med. Vad var det som alla visste egentligen?

”Okej varför får jag en känsla av att alla här inne vet något som jag inte har någon aning om?” frågade jag och tog ett steg ifrån min familj. Alla tittade på varandra innan de slutligen såg mot mig igen. Jag var på väg att säga något mer men Alice avbröt mig.

”Johanna vaknar om trettio sekunder så det är bäst att du är där då!” sa hon och jag muttrade surt när jag klampade upp för trappan. Jag hatade att vara ovetande, särskilt med tanke på att alla visste och jag inte ens kunde gissa mig till det. Johannas andhämtning förändrades när jag stängde dörren och hon tittade sömnigt upp på mig när jag kom närmare.

”Sovit gott?” frågade jag och log glatt mot henne. Hon nickade lite innan hon satte sig upp och såg sig omkring.

”Du är i mitt rum.” svarade jag på hennes outtalade fråga. Hon nickade lite innan hon slappnade av. Jag log lite åt henne när hon granskade mitt till synes prydliga rum. Jag hade aldrig tyckt om att städa, men det var nästintill omöjligt att tygla mamma. Hon gick och plockade vare sig jag ville det eller inte. Enligt henne klassas ett rum som ett bombnedslag när det ligger en uppsättning kläder på golvet som ändå ska skickas iväg.

”Det är fint.” sa hon innan hon rynkade pannan. Jag förstod precis vad hon syftade på. Det var alldeles för rent för att trivas i rummet. Det var en av orsakerna till att jag trivdes så mycket bättre hos Jake och hans lilla stökiga rum. Jag skrattade lite åt hennes uttryck och hon tittade förvirrat på mig.

”Jag vet, det är för rent och prydligt för att kunna bo här inne. Jag sover bara här inne och byter kläder. Annars är jag alltid hos Jake.” förklarade jag och då verkade hon kunna skratta också. Det var skönt att höra hennes skratt. Det var klingande, ljuvligt och man skulle kunna tro att hon var allt annat än mänsklig. Hon tystnade plötsligt och såg ännu mer förvirrad ut.

”Vänta, menar du att du sover? Jag trodde du var vampyr!” utbrast hon och såg lite nervös ut, som om jag skulle reagera med ilska på hennes ord. Till hennes förvåning skrattade jag bara.

”Har du inte lyssnat? Jag sa ju att jag är halvvampyr bara. Mamma var människa när hon födde mig, det är bland annat därför jag kan överleva på människomat och det är därför mitt hjärta slår. Du vet ju att jag är varmare än vanliga människor.” jag förklarade allting lugnt och försiktigt men egentligen behövdes det inte. Hon visste redan om vad min familj var, åtminstone ena halvan, och hon var inte rädd för oss. Som för att understryka det jag förklarade la jag mjukt min hand på hennes kind och kunde höra hur hennes hjärta tog ett skutt, antagligen hade jag rört mig för fort.

”Förlåt! Jag borde hålla mina gränser bättre.” sa jag ångerfyllt och hon började skaka på huvudet. Jag väntade på att hon skulle säga något men det gjorde hon inte. Rastlösheten och känslan av frustration hade jag fått utav pappa och det var inget jag tyckte om. Jag öppnade munnen för att säga något men hoppade till när det knackade på dörren och Esme stack in huvudet.

”Hej Nessie! Hej Johanna! Jag tänkte först och främst fråga vad ni vill ha till middag men sen undrar jag om jag kan få låna Nessie ett tag. Vi har lite att prata om. Du får naturligtvis följa med om du vill Johanna. Annars håller Alice dig gärna sällskap.” Esme log mjukt mot oss och jag vände mig mot Johanna för att fråga vad hon tyckte. Hon satt där utan att andas och det såg ut som om hon var nästintill livrädd. Var hon rädd för oss trots allt? Trodde hon att vi skulle förgifta maten eller kanske att Alice skulle göra henne illa? Jag oroade mig i onödan.

”Menar ni att jag inte måste gå hem?” frågade hon oförstående och jag log mot henne.

”Varför skulle du behöva det? Vi behöver ha dig här imorgon ändå så du kan lika gärna sova här. Ingen har något emot det och vid närmare eftertanke är det bättre att du inte går hem. Jag ska be Carlisle ta hand om den där blåtiran som håller på att bryta ut.” Esme pratade lugnt och moderligt med Johanna och blinkade lite åt henne innan hon stängde dörren efter sig för att gå ner och prata med farfar. När jag vände mig mot Johanna såg jag att hon hade tårar i ögonen igen.

”Varför är ni så snälla mot mig? Varför behöver ni ha mig här imorgon? Varför får jag inte gå hem?” hennes frågor såg ut att aldrig ta slut men jag tystade henne genom att lägga ett finger på hennes läppar.

”Johanna! Vi är snälla mot alla för alla förtjänar det! Eller ja nästan alla då men du förtjänar att tas hand om! Vi behöver dig här imorgon av olika skäl, eller nej, bara ett och jag tänker inte säga något till dig, det är en överraskning. Vill du gå hem? Du får givetvis gå hem om du vill men du är faktiskt inte i vägen för någon av oss och vi tycker om att ha dig här. Jag vill inte att någon gör dig illa.” hon hajade till vid det sista och sedan kastade hon sig om halsen på mig. Hon grät fortfarande men jag blev osäker på om det var för att hon var glad eller ledsen.

”Jag önskar att Madeleine fick träffa dig! Du är den mest fantastiska människa jag träffat! Jag önskar bara att hon hade fått uppleva det också!” snyftade hon fram och jag kände hur tårarna steg i mina ögon också. Jag ville så gärna berätta, hon led så mycket på grund av att hon trodde att hennes syster vad borta, borta för alltid. Jag öppnade munnen för att tala om allting men stängde den igen. Jag skulle vänta som planerat, jag fick helt enkelt ta och bita mig i läppen!


Nessie och Jake - Kapitel 19
2011-01-24 20:57:19 / Nessie och Jake

”Johanna! Stanna! Kom igen! Jag vill prata med dig!” ropade jag medan jag sprang efter henne. Jag visste inte hur mycket hon hade sätt och jag hade inte heller någon som helst aning om ifall hon visste vad vi var. Jag kunde inte ens säga varför hon var förvirrad men det var något som rörde mig och min familj. På grund av att jag inte hade någon aning om något kunde jag inte gärna släppa efter på mina gränser som halvvampyr. Jag var noga med att springa bakom henne en bit, som om jag inte kunde komma ikapp henne.

”Johanna! Lägg av nu! Stanna så vi kan prata! Hur hade du annars förväntat dig att jag skulle kunna komma ikapp dig?” jag fick mirakulöst min röst att låta ansträngd, som om det var jobbigt för mig att jaga henne genom skogen. Vanligtvis var det här inte ens lika snabbt som jag kunde gå när jag släppte efter. Johanna tvärstannade och vände sig mot mig. Jag stannade ett par meter ifrån henne och såg in i hennes hårda blick. Det fick mig att inte vilja gå längre. Vad fan höll jag på med? Varför skulle jag vara rädd för henne? Hon är en flicka, ett människobarn! Bannade jag mig själv och log försiktigt mot henne.

”Så du tror att jag tänker låtsas om att du är mänsklig? Som om ni inte är något större än något annat? Du hade kunnat springa ikapp mig innan jag ens vänt om och det vet du om! Så sluta ljug för mig och berätta allt för mig! Tro inte att jag fattade att ni bara låtsades bry er om mig! Men en sak ska du och din freakade familj ha klart för er! Jag tänker inte bli någons middag!” jag kände hur jag kröp ihop lite under hennes ord. Hon visste vad jag var, hon visste vad min familj var.

”Hur länge har du vetat?” frågade jag tyst men jag var säker på att hon hört mig. Långt bakom mig kunde jag höra hur Jake fortfarande bråkade med mina föräldrar och jag kunde nästan le när jag förstod att alla, förutom mamma och pappa, stod på Jakes sida. Någon gång skulle de ge med sig. Johannas humorslösa skratt drog mig tillbaka till henne och vår situation.

”Jag har alltid vetat det! Undermedvetet! Er familj har inte varit runt folk på hur många år som helst. Egentligen var det ett gammalt fotoalbum som övertygade mig. Min mamma gick i samma klass som Edward för många år sedan. Det var långt innan Bella kom hit och ännu längre sen du föddes. Om det är vad ni säger när ni förvandlar någon.” jag lyssnade uppmärksamt på henne och slet inte blicken ifrån henne. Hon sjönk ner på marken och började gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra, vilken dag som helst hade jag gått fram och kramat om henne men jag var ganska säker på att jag var den sista hon ville bli tröstad utav. Försiktigt gick jag fram och satte mig ner en meter ifrån henne.

”Johanna! Allting är inte som du tror! Ja, det stämmer att vi inte är mänskliga, men vi har ett mänskligt sinne och jag är unik. Jag är inte förvandlad eller om man ska säga så. Edward och Bella är mina biologiska föräldrar och det är ett under att jag inte dödade mamma när jag föddes. Det var så klart då hon blev förändrad och hade hon inte blivit det hade hon inte stått upp idag. Det är oväsentligt så klart men ingen av oss har någonsin velat skada dig på något sätt! Det tror jag att du vetat redan från början! Du steg in i bilen med mig och farfar, du lät oss söva ner dig för att rätta till din hand och vi bjöd dig på riktig mat. Den var inte förgiftad, då hade inte jag eller Jake ätit. Du satte dig till och med i Jakes bil så att vi kunde köra hem dig. Du visade oss var du bodde! Kom igen Johanna! Du är inte rädd för någon i min familj, du har ingen anledning till att vara det heller!” Johanna såg upp på mig när jag förklarade allting och hon nickade ibland och vid vissa ord rynkade hon ihop pannan som om hon glömt bort några saker. Jag blev förtvivlad när hon började gråta igen och den här gången backade jag inte. Jag satte mig genast bredvid henne och höll om henne. Hon verkade förvånad över min snabbhet men verkade lugna sig sen.

”Förlåt! Förlåt Nessie! Det är bara det att ingen har brytt sig om mig på väldigt länge, på fyra år, sen Madeleine försvann och jag saknar henne så himla mycket! Du är som en storasyster för mig men jag saknar henne ändå! Jag önskar att jag kunde få träffa henne, bara en enda gång till! Jag vill ha tillbaka min storasyster!” jag lät Johanna gråta färdigt utan att störa henne. Hon behövde få ur sig allt och hon behövde någon som brydde sig om henne. Eftersom att Madeleine inte fanns närvarande fick jag ställa upp för tillfället. Det var det minsta jag kunde göra för henne, än.